Livet
Alla tankar virvlar. Dom flyger runt och kommertillbaka, men hamnar aldrig på samma ställe. Den kommer nära men du tänker inte på samma sätt. Det är en skugga av vad du kände då. På samma sätt kommer aldrig en känsla tillbaka. När du har känt något för någon kommer du aldrig känna lika starkt för någon annan. Du kommer kanske känna mer, men aldrig på samma sätt. Du kommer aldrig kunna slå någon på exakt samma ställe. Du kommer komma nära, snudda där du träffade innan, men du kommer aldrig träffa precis där igen. Omständigheterna kommer vara annorlunda. Ett ögonblick kommer aldrig igen.
Vad ska man sträva efter? Jag söker lyckan. Jag försöker bli lycklig.. Jag vet vem som gör mig lycklig.. Men jag kan ju inte alltid vara där. Jag kan inte bara tränga mig på. Ibland önskar jag att jag gjorde som far gjorde......
"Eeeh.. är det okay att jag bor här tills kassen med tvätt är slut?"
sedan stannade han till ja... han har bott med mor sen dess... något säger mig att jag inte skulle lyckas... jag önskar jag skulle det...
Idag har jag tränat i ungefär 3 timmar hittils. Behöver så mycket mer egentligen.. det tar 10000 timmar innan du är så bra som du kan bli säger man... Det dröjer ungefär 16 år för mig då.... om jag lyckas med mina 10 timmar om dagen.... Aja...
Känslan av vanmakt griper efter mig. Försöker krama livet ur mig. Men tackvare dig kan jag hålla mig uppe. Jag älskar dig därför.
Vad ska man sträva efter? Jag söker lyckan. Jag försöker bli lycklig.. Jag vet vem som gör mig lycklig.. Men jag kan ju inte alltid vara där. Jag kan inte bara tränga mig på. Ibland önskar jag att jag gjorde som far gjorde......
"Eeeh.. är det okay att jag bor här tills kassen med tvätt är slut?"
sedan stannade han till ja... han har bott med mor sen dess... något säger mig att jag inte skulle lyckas... jag önskar jag skulle det...
Idag har jag tränat i ungefär 3 timmar hittils. Behöver så mycket mer egentligen.. det tar 10000 timmar innan du är så bra som du kan bli säger man... Det dröjer ungefär 16 år för mig då.... om jag lyckas med mina 10 timmar om dagen.... Aja...
Känslan av vanmakt griper efter mig. Försöker krama livet ur mig. Men tackvare dig kan jag hålla mig uppe. Jag älskar dig därför.
Tråk
Vem kan man lita på? Livet är fullt av tvivel. Imånga fall bara tvivel. Hur ska man egentligen kunna att lita på det någon säger är sant? Hur kan man lita på att det någon säger stämmer??? Hur kan man lita på att det någon gör är sant? Det känns så ibland. Som om alla gör saker för att få en invaggad i trygghet för att sedan ränna kniven i ryggen på dig. Lämna dig att känna hur din tillgivenhet rinner ur dig. Känner hur tryggheten du så desperat klamrat dig fast vid rinner ut, mellan dina fingrar. Du samlar ihop spillrorna ur gräset och finner tröst hos någon annan som kommer krossa det igen. Du upprepar ditt patetiska försök till att komma någon nära när du endå vet att på något sett kommer det vålla dig skada. Det bästa sättet är att långsamt glida ifrån varandra, tills man en dag kommerfram till att personen inte längre är nödvändig. Då slutar du ringa eller ta kontakt på något annat sett. Den har ju endå gett dig vad du vill ha. Du behåller numret för du vet att en dag kommer du behöva den. Du ringer och ber honom om råd.
jag får den känslan väldigt ofta. Att alla skulle vara vända mot mig. Som om världen är full av illvilja. Som om alla finns för att lämna mig till att vara löjlig. Ju mer jag tänker det ju verkligare blir det. Även fast jag vet hur ologiskt det är. Ju längre och ju mer invecklat det blir, ju mer verkar sakerna verkliga. Ända fram till att jag blir hämtad ur dem för någon dag. Sedan börjar allt igen.. Nu känner jag att jag borde radera allt jag skrivit.. Vem vet vem som läser det? Någon som kommer vända det mot mig? Någon som kommer konfrontera mig med det? Jag vet inte vad jag ska tro på längre.
Den enda känslan som slår denna, det är kärleken. Den får mig att inte analysera och håller mig uppe. Den får mig att kunna ta emot smällar. Den får mig att stå upp iväntan på nästa smäll. Även fast jag vet att smällarna kommer bli hårdare. Jag vägrar krypa fram i stoftet. Jag vägrar för jag vet att det finns någon som kan hålla mig uppe. Även om det känns att personen bara håller mig uppe för att få slå den också..
käsnlan väller upp. Jag kan inte göra något av det jag trodde jag var bra på. Min känsla av att vara bra när jag skrev musik är borta. Jag vet hur dåliga mina texter är och därför har jag skrivkramp för jag vågar inte försöka igen. Griper efter att skriva klassisk musik.. Trots att jag inte har den utbildning det krävs för att lyckas skriva ett bra stycke.. Jag har så många idéer på musik.. Det är bara det att den fastnar i händerna. Den ruvar i fingertopparna och skriker efter att få komma ut.. Det slutar med att det som kommer ut är en pop slinga. Någon form av ackord mönster med någon ton här och där. Visst kan det bli bra som intro i en låt, men sen då? Kan jag komma på något mer? Nej. Texten fastnar i pennan. Musiken fastnar i fingrarna och sången drunknar i en tystnad. En tystnad som jag fyller med att bara göra inget. Lägger mig och läser en bok. tittar på tv. Jag gör inget nyttigt. Borde börja träna.. Men jag orkar faktis inte ta mig tid till det. Känner att jag inte riktigt har råd att fixa kort. Vill inte träna på skolan för där vet alla vem jag är. Jag vill bara att folk ska se mig som ingen alls just nu. att folks ögon bara ska glida förbi. Fanns det ett sätt att glida genom jorden skulle jag det. Bara finna en trygg plats och vara där.. Det har jag nästan gjort. Men kan bara vara där några dagar i taget.
Önskar jag kunde vara där hela tiden. Där dom ser upp till mig, där dom värderar det jag har att säga. Där dom njuter av min uppmärksamhet. Det är nog därför jag har försummat allt annat. Där känner jag mig hemma. Där känner jag det som om jag betyder något. Det gör jag faktis ingen annanstans. Det är ingens fel utom mitt. Jag har försummat alla andra relationer efter som jag gripit så hårt vid en. Klamrat mig fast vid något som kan hålla mig uppe. Någon som hjälpt mig föra ihop spillrorna av trygghet, någon som vårdar dem. Någon som låter mig sova vid väggen för att jag är rädd att sova ut mot mörkret. Någon som älskar det jag gör, och som jag kan lysa upp hela tillvaron för... Jag svamlar mest omkring nu känns det som..
Någon som håller min hand och leder mig på rätt väg. Är det konstigt att man väljer att vara med den personen? Den personen som verkligen visar tillgivenhet? Den personen som bara visar tillgivenhet? Som vågar se på en även fast man känner sig som skräcken själv? jag älskar henne verkligen.. Jag vill att det ska vara hon och jag resten av livet. Jag vet att ajg inte sårar någon när jag säger det, men jag vill att folk ska bli avundsjuka på mig. Att dom ska vilja ha det jag har. att dom ska vilja ha det som jag ibland tar för givet.
Jag ska inte ta dig förgivet mer älskling. Jag ska inte vara lika rädd för att bli lämnad utan dig. Även fast mitt sinne säger mig att du inte vill mer, får mig att analysera allt du säger.
Jag vill inte sluta skriva.. Jag är inte nöjd med det jag har sagt... Jag vill säga mer men jag vet inte vad...
jag får den känslan väldigt ofta. Att alla skulle vara vända mot mig. Som om världen är full av illvilja. Som om alla finns för att lämna mig till att vara löjlig. Ju mer jag tänker det ju verkligare blir det. Även fast jag vet hur ologiskt det är. Ju längre och ju mer invecklat det blir, ju mer verkar sakerna verkliga. Ända fram till att jag blir hämtad ur dem för någon dag. Sedan börjar allt igen.. Nu känner jag att jag borde radera allt jag skrivit.. Vem vet vem som läser det? Någon som kommer vända det mot mig? Någon som kommer konfrontera mig med det? Jag vet inte vad jag ska tro på längre.
Den enda känslan som slår denna, det är kärleken. Den får mig att inte analysera och håller mig uppe. Den får mig att kunna ta emot smällar. Den får mig att stå upp iväntan på nästa smäll. Även fast jag vet att smällarna kommer bli hårdare. Jag vägrar krypa fram i stoftet. Jag vägrar för jag vet att det finns någon som kan hålla mig uppe. Även om det känns att personen bara håller mig uppe för att få slå den också..
käsnlan väller upp. Jag kan inte göra något av det jag trodde jag var bra på. Min känsla av att vara bra när jag skrev musik är borta. Jag vet hur dåliga mina texter är och därför har jag skrivkramp för jag vågar inte försöka igen. Griper efter att skriva klassisk musik.. Trots att jag inte har den utbildning det krävs för att lyckas skriva ett bra stycke.. Jag har så många idéer på musik.. Det är bara det att den fastnar i händerna. Den ruvar i fingertopparna och skriker efter att få komma ut.. Det slutar med att det som kommer ut är en pop slinga. Någon form av ackord mönster med någon ton här och där. Visst kan det bli bra som intro i en låt, men sen då? Kan jag komma på något mer? Nej. Texten fastnar i pennan. Musiken fastnar i fingrarna och sången drunknar i en tystnad. En tystnad som jag fyller med att bara göra inget. Lägger mig och läser en bok. tittar på tv. Jag gör inget nyttigt. Borde börja träna.. Men jag orkar faktis inte ta mig tid till det. Känner att jag inte riktigt har råd att fixa kort. Vill inte träna på skolan för där vet alla vem jag är. Jag vill bara att folk ska se mig som ingen alls just nu. att folks ögon bara ska glida förbi. Fanns det ett sätt att glida genom jorden skulle jag det. Bara finna en trygg plats och vara där.. Det har jag nästan gjort. Men kan bara vara där några dagar i taget.
Önskar jag kunde vara där hela tiden. Där dom ser upp till mig, där dom värderar det jag har att säga. Där dom njuter av min uppmärksamhet. Det är nog därför jag har försummat allt annat. Där känner jag mig hemma. Där känner jag det som om jag betyder något. Det gör jag faktis ingen annanstans. Det är ingens fel utom mitt. Jag har försummat alla andra relationer efter som jag gripit så hårt vid en. Klamrat mig fast vid något som kan hålla mig uppe. Någon som hjälpt mig föra ihop spillrorna av trygghet, någon som vårdar dem. Någon som låter mig sova vid väggen för att jag är rädd att sova ut mot mörkret. Någon som älskar det jag gör, och som jag kan lysa upp hela tillvaron för... Jag svamlar mest omkring nu känns det som..
Någon som håller min hand och leder mig på rätt väg. Är det konstigt att man väljer att vara med den personen? Den personen som verkligen visar tillgivenhet? Den personen som bara visar tillgivenhet? Som vågar se på en även fast man känner sig som skräcken själv? jag älskar henne verkligen.. Jag vill att det ska vara hon och jag resten av livet. Jag vet att ajg inte sårar någon när jag säger det, men jag vill att folk ska bli avundsjuka på mig. Att dom ska vilja ha det jag har. att dom ska vilja ha det som jag ibland tar för givet.
Jag ska inte ta dig förgivet mer älskling. Jag ska inte vara lika rädd för att bli lämnad utan dig. Även fast mitt sinne säger mig att du inte vill mer, får mig att analysera allt du säger.
Jag vill inte sluta skriva.. Jag är inte nöjd med det jag har sagt... Jag vill säga mer men jag vet inte vad...
Hemma igen
Har fortfarande inte fått något sms från mb.... börjar ledsna på att vänta. Kan inte träna ordentligt innan jag får den. Typ visst går det men vill börja träna som en klassisk musiker. Laddade ner musikprogrammet igår. Fett skojj men jenn ville ha lite uppmärksamhet oxå.
Kom hem från jenn idag, gick på stan med mor och så.
orkar inte skriva T_T godnatt alla
Kom hem från jenn idag, gick på stan med mor och så.
orkar inte skriva T_T godnatt alla
Hos Jennifer
Jag har varit hos jennifer sen i tisdags. Det är mysko hur bra jag mår när jag är här. Trots alla spänningar som blir mellan alla här är det inget mot hur jag mår hemma. Hennes leende bara jag tittar på henne typ.. Jag låter väl som vilken kärlekskrank tonåring som helst när jag skriver det.. Men faktum är att jag känner mig så jävla vuxen här. Typ som om det jag säger faktis betyder något. Som om folk lyssnar. Inte direkt van vid det. Gud vad jobbigt det var att komma på vad man ska skriva!!! Jaja, iallafall! Här mår jag typ som en prins!
Imorgon måste jag hem innan två! Men jag ska iallafall gå på stan med mor och då får jag ju massa saker! Väntar fortfarande på sms från musikbörsen... Tar fett lång tid! Men nu fixar ajg musikprogram, så jag kan börja göra mysko låtar.
Välkomna!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
Jag har startar en blogg!
