henryreficul

Vet inte om jag törs skriva mer... Vem som läser det jag skriver... vi får se om jag fortsätter efter detta... kanske startar en ny...

Vet inte vad jag ska orka längre... Skolan.... borde ta i tu med den... men idag är jag så jävla gaaaaaaaaaah gaaaaaaaaaaaaaah....................................... skrynklaren vet jag inte om jag vill träffa igen.. känns bara cp att behöva hålla det undan från min familj........... jennifer, jag vet att jag är så jävla elak mot henne just nu och typ är som en jävla igel och vill ha hennes uppmärksamhet...............

jaja... hörs kanske senare vi får se...

Idag har varit en bra dag. Vad jag fått gjort i skolan är ignet ^^ men typ ja idag började jag nysa som fan och typ snora på Kult och idé historian.. Sedan i lagom tid till ensemblen nös jag som fan! Tror att jag råkade smitta Stefan.... T_T


Jag gillar verkligen inte förrändringar... Jennifer vill skaffa piercing. Jag vet att hon vill det av hela sitt hjärta men jag vill inte det.... Hon blir mer och mer förändrad. Jag klarar inte förändringar... Jag vill ha henne kvar... men för mig betyder förändringar farväl...

Var hos psykologen idag! AND GUESS WHAT?! Jag dog inte ^^ Men det var läskigt.. Jag satt och darrade utanför och typ tycker synd om jenn som satt i mitt knä!

Jag fick veta att jag tydligen har sjukt dålig självkänsla (A) så dålig att jag har svårt att säga att jag är bra på något ^^  Eller något ^^ Mysko ^^ Man har tydligen en mandel i hjärnan som lagrar varnings signaler som typ gör att jag omedvetet skyddar mig mot saker ^^ Saker som förut gjort att jag mått dåligt eller skadat mig ^^

Därför tänkte jag bara skriva av mig lite nu ^^

En av dom sakerna som jag antar att jag skyddar mig mot är att Maria (inte jenns mor utan den andra -.-) var otrogen och att vår relation inte var den bästa..  Och typ antar att det var det att vi helt enkelt vande oss vid varandra och att vi var ihop för att det var som det brukade som vi var ihop...  Och sedan ledsnade vi på  varandra och typ vi mådde piss båda.. Tillslut var hon otrogen och då sprack det ju. Jag mådde ju piss då och typ därför skyddar min hjärna mig mot "förändringar" för dom skadar ju!
jag kan inte lita på folk för att då kommer ju folk hugga mig i ryggen efteråt. Jag har blivit sviken någon gång, vet inte av vem och inte hur! Men alla har ju glidit ifrån mig typ ^^

Vad mer kan jag säga??? vet inte... skriver mer sen ^^

Förlåt för det jag förstört för er.
Förlåt för det jag gjort mot er.
Förlåt mig för jag ser på er.
Förlåt mig för jag ler....

Önskar allt slutade nu.. jag är i och för sig bara ett knivhugg ifrån det. Känna det kalla stålet skära genom mitt skinn och låta livets saft rinna ur mig. Men det är något som stoppar mig... Någon desperat längtan efter att få leva vidare. Att känna någons hud mot min igen. Att se någon le mot mig igen.

Alla bär masker. Jag kommer aldrig kunna se era ansikten. Aldrig lära känna dig. Du klär dig i lögner och bär svek som assosearer.

Jag vet hur ni ser på mig.. Alla människor ser med avsmak på mig. Min kropp som sväller som berg om mig. Mina tankar som kväver mig innifrån och får mig att tappa livslusten..

Kanske dags att släppa taget nu...

Jag är ju bara en wemo! Jag har ingen anledning att ha ångest. Antar att jag bara vill bli erkänd... som mor säger; sätta en bokstavs kombination före mitt namn....

Skolkade två lektioner idag.... först tyskan... orkade inte gå på den... satt i uppehålls rummet och pratade med folk till matten började (gemun var inställd) och skolkade sedan från samhällslektionen...

När jag kom in till matten så mådde jag piss och utan att riktigt tänka på det satt jag och trummade i bordet... fia fick mig att gå med till kaféterian och köpa godis och när vi kom tillbaka sen så satte jag mig och stirrade i boken och typ fick fia att gnälla över att mitt ben skakade.. jag tittade i boken men allt jag såg var bara tecken...

eftersom jag inte fått någon tid än så tänker jag strunta i att gå till psykologen. Jag känner att jag inte orkar vänta och det känns bara som om dom inte vill lägga ned sin tid på mig. Därför struntar jag i det!

Känslan kommer över en. Man kan gå över ett torg. Det klarar jag. Men det är att behöva stanna vid folk och samtala med dom. Det är då den kommer. Känslan griper om en innefrån. Den får ditt hjärta att rusa. Din kropp att skaka. Och varför? Två personer du aldrig träffat förut. Redan då börjar det. Känslan av att bara vilja där ifrån. Jag trycker undan den men den finns där. Får mig att vilja gå därifrån. Det är då fler människor kommer. Jag stannar upp. Skräcken väller över mig. Jag darrar i hela kroppen. Jag tar mig därifrån. Jag gör en scen men det spelar ingen roll. Jag behöver inte träffa dom. Jag tar mig därifrån. Hon griper om mig försöker få mig att lugna mig och gå tillbaka. det går inte.. Det slutar med att det bara är de två nya människorna. Bara två främmande ansikten. två människor. känslan av att jag gör bort mig tar över. Jag ser hur folk tittar på mig som om dom vet. hör hur dom tänker att det är han som fick panik på torget. Tittar på henne. hennes ansikte förvrids av avsmak över vad hon ser på. Den ynkryggen som inte klarar av att träffa några nya människor. Hela världen stirrar på mig. samma min av avsmak stirrar på mig. Känner mig instängd. Vill bara hem... vara ensam.. ensam framför datorn eller tv:n.. Där jag känner mig säker.

Kanske behöver jag hjälp. Hjälp med att inte känna så. Kunna klara av skolan. Klara att lita på folk. Det behöver jag hjälp med. Men trots att jag vet vilka jag kan få hjälp av känns det fel. Jag är ju "normal", jag behöver ingen hjälp! Och hur ska dom kunna hjälpa mig? Jag har ju inga speciella saker precis..(eller vad fan man ska säga)... Jag vet inte... tror inte det behövs.. jag klarar det nog själv ändå....

Idag är jag gladere än på länge :). Imorgon är det fredag och då ska jag träffa jennifer och gå på bio =D Jag är lite små ledsen för att hon inte messar så mycket och så.... det är typ en fett jobbig tid för mig.. visst är det magiskt att ha varit ihop i två år, men jag har dåliga minnen av det...

Jag ska försöka planka något nu! Hörs senare kanske!

Ännu en dag är snart över. Snart är all besvikelse över denna dag slut. Inget har ändrat sig. Men något har jag väl iallafall gjort bra hoppas jag.

Fick frågan av Majen (magnus) vad jag ville spela. Svarade något klassisk och fick Bourée i emoll av J.S. Bach!!! Fett bra!

antar att jag inte har något vettigt mer att skriva om ^^

Jag tror aldrig jag blivit så arg förut. Ett sånt hat har aldrig flutit i mina ådror.. Nu förstår jag faktis vad folk menar med att blodet känns svart. Jag hatar dom! Jag hatar dom för vad dom har gjort! Men en dag ska jag hämnas!

Det enda som stör tystnaden är musik. annars är allt mörkt och tyst om mig. Jag ser på skärmen.. funderar på vad jag ska skriva.. Lite ångest. Ska fläcka något rent med krumilurer som handlar om mig. För vilken nytta? Hur många kommer att läsa? Tar upp utrymme för folk. Bara för att jag vill skriva. Varför är jag speciell? Varför ska jag få denna plats och ingen annan? Jag tar plats som kunde gå till ändamål som är värdiga. Att få folk att ge till de som behöver mer. men....

Jag tycker det är dags för förändring. Gästfriden är över. Dom har fått sin chans och kastat bort den, istället för att vårdat den för det den är.

Om du räknar på det, blir det inte länge. Om man tänker på dom ögonblick vi träffats är det inte heller jätte lång tid. Men det känns som om jag alltid känt dig. Som om vi växte upp tillsammans.

Jag blir så dum när det gäller dig. Måste bara berätta allt vi gör. Saker jag inte borde berätta för någon. Men jag måste skryta om dig <3 förlåt

Men JAG ÄLKSAR DIG (L)(L)(L)

Alla tankar virvlar. Dom flyger runt och kommertillbaka, men hamnar aldrig på samma ställe.  Den kommer nära men du tänker inte på samma sätt. Det är en skugga av vad du kände då. På samma sätt kommer aldrig en känsla tillbaka. När du har känt något för någon kommer du aldrig känna lika starkt för någon annan. Du kommer kanske känna mer, men aldrig på samma sätt. Du kommer aldrig kunna slå någon på exakt samma ställe. Du kommer komma nära, snudda där du träffade innan, men du kommer aldrig träffa precis där igen. Omständigheterna kommer vara annorlunda. Ett ögonblick kommer aldrig igen.

Vad ska man sträva efter? Jag söker lyckan. Jag försöker bli lycklig.. Jag vet vem som gör mig lycklig.. Men jag kan ju inte alltid vara där. Jag kan inte bara tränga mig på. Ibland önskar jag att jag gjorde som far gjorde......

"Eeeh.. är det okay att jag bor här tills kassen med tvätt är slut?"

sedan stannade han till ja... han har bott med mor sen dess... något säger mig att jag inte skulle lyckas... jag önskar jag skulle det...

Idag har jag tränat i ungefär 3 timmar hittils. Behöver så mycket mer egentligen.. det tar 10000 timmar innan du är så bra som du kan bli säger man... Det dröjer ungefär 16 år för mig då.... om jag lyckas med mina 10 timmar om dagen....  Aja...

Känslan av vanmakt griper efter mig. Försöker krama livet ur mig. Men tackvare dig kan jag hålla mig uppe. Jag älskar dig därför.

Vem kan man lita på? Livet är fullt av tvivel. Imånga fall bara tvivel. Hur ska man egentligen kunna att lita på det någon säger är sant? Hur kan man lita på att det någon säger stämmer??? Hur kan man lita på att det någon gör är sant? Det känns så ibland. Som om alla gör saker för att få en invaggad i trygghet för att sedan ränna kniven i ryggen på dig. Lämna dig att känna hur din tillgivenhet rinner ur dig. Känner hur tryggheten du så desperat klamrat dig fast vid rinner ut, mellan dina fingrar. Du samlar ihop spillrorna ur gräset och finner tröst hos någon annan som kommer krossa det igen. Du upprepar ditt patetiska försök till att komma någon nära när du endå vet att på något sett kommer det vålla dig skada. Det bästa sättet är att långsamt glida ifrån varandra, tills man en dag kommerfram till att personen inte längre är nödvändig. Då slutar du ringa eller ta kontakt på något annat sett. Den har ju endå gett dig vad du vill ha. Du behåller numret för du vet att en dag kommer du behöva den. Du ringer och ber honom om råd.

jag får den känslan väldigt ofta. Att alla skulle vara vända mot mig. Som om världen är full av illvilja. Som om alla finns för att lämna mig till att vara löjlig. Ju mer jag tänker det ju verkligare blir det. Även fast jag vet hur ologiskt det är. Ju längre och ju mer invecklat det blir, ju mer verkar sakerna verkliga. Ända fram till att jag blir hämtad ur dem för någon dag. Sedan börjar allt igen.. Nu känner jag att jag borde radera allt jag skrivit.. Vem vet vem som läser det? Någon som kommer vända det mot mig? Någon som kommer konfrontera mig med det? Jag vet inte vad jag ska tro på längre.

Den enda känslan som slår denna, det är kärleken. Den får mig att inte analysera och håller mig uppe. Den får mig att kunna ta emot smällar. Den får mig att stå upp iväntan på nästa smäll. Även fast jag vet att smällarna kommer bli hårdare.  Jag vägrar krypa fram i stoftet. Jag vägrar för jag vet att det finns någon som kan hålla mig uppe. Även om det känns att personen bara håller mig uppe för att få slå den också..

käsnlan väller upp. Jag kan inte göra något av det jag trodde jag var bra på. Min känsla av att vara bra när jag skrev musik är borta. Jag vet hur dåliga mina texter är och därför har jag skrivkramp för jag vågar inte försöka igen. Griper efter att skriva klassisk musik.. Trots att jag inte har den utbildning det krävs för att lyckas skriva ett bra stycke.. Jag har så många idéer på musik.. Det är bara det att den fastnar i händerna. Den ruvar i fingertopparna och skriker efter att få komma ut.. Det slutar med att det som kommer ut är en pop slinga. Någon form av ackord mönster med någon ton här och där. Visst kan det bli bra som intro i en låt, men sen då? Kan jag komma på något mer? Nej. Texten fastnar i pennan. Musiken fastnar i fingrarna och sången drunknar i en tystnad. En tystnad som jag fyller med att bara göra inget. Lägger mig och läser en bok. tittar på tv. Jag gör inget nyttigt. Borde börja träna.. Men jag orkar faktis inte ta mig tid till det. Känner att jag inte riktigt har råd att fixa kort. Vill inte träna på skolan för där vet alla vem jag är. Jag vill bara att folk ska se mig som ingen alls just nu. att folks ögon bara ska glida förbi.  Fanns det ett sätt att glida genom jorden skulle jag det. Bara finna en trygg plats och vara där.. Det har jag nästan gjort. Men kan bara vara där några dagar i taget.

Önskar jag kunde vara där hela tiden. Där dom ser upp till mig, där dom värderar det jag har att säga. Där dom njuter av min uppmärksamhet. Det är nog därför jag har försummat allt annat. Där känner jag mig hemma. Där känner jag det som om jag betyder något. Det gör jag faktis ingen annanstans. Det är ingens fel utom mitt. Jag har försummat alla andra relationer efter som jag gripit så hårt vid en. Klamrat mig fast vid något som kan hålla mig uppe. Någon som hjälpt mig föra ihop spillrorna av trygghet, någon som vårdar dem. Någon som låter mig sova vid väggen för att jag är rädd att sova ut mot mörkret. Någon som älskar det jag gör, och som jag kan lysa upp hela tillvaron för...  Jag svamlar mest omkring nu känns det som..

Någon som håller min hand och leder mig på rätt väg. Är det konstigt att man väljer att vara med den personen? Den personen som verkligen visar tillgivenhet? Den personen som bara visar tillgivenhet? Som vågar se på en även fast man känner sig som skräcken själv? jag älskar henne verkligen.. Jag vill att det ska vara hon och jag resten av livet. Jag vet att ajg inte sårar någon när jag säger det, men jag vill att folk ska bli avundsjuka på mig. Att dom ska vilja ha det jag har. att dom ska vilja ha det som jag ibland tar för givet.

Jag ska inte ta dig förgivet mer älskling. Jag ska inte vara lika rädd för att bli lämnad utan dig. Även fast mitt sinne säger mig att du inte vill mer, får mig att analysera allt du säger.


Jag vill inte sluta skriva.. Jag är inte nöjd med det jag har sagt... Jag vill säga mer men jag vet inte vad...

Har fortfarande inte fått något sms från mb.... börjar ledsna på att vänta. Kan inte träna ordentligt innan jag får den. Typ visst går det men vill börja träna som en klassisk musiker. Laddade ner musikprogrammet igår. Fett skojj men jenn ville ha lite uppmärksamhet oxå.

Kom hem från jenn idag, gick på stan med mor och så.

orkar inte skriva T_T godnatt alla