henryreficul

Känslan kommer över en. Man kan gå över ett torg. Det klarar jag. Men det är att behöva stanna vid folk och samtala med dom. Det är då den kommer. Känslan griper om en innefrån. Den får ditt hjärta att rusa. Din kropp att skaka. Och varför? Två personer du aldrig träffat förut. Redan då börjar det. Känslan av att bara vilja där ifrån. Jag trycker undan den men den finns där. Får mig att vilja gå därifrån. Det är då fler människor kommer. Jag stannar upp. Skräcken väller över mig. Jag darrar i hela kroppen. Jag tar mig därifrån. Jag gör en scen men det spelar ingen roll. Jag behöver inte träffa dom. Jag tar mig därifrån. Hon griper om mig försöker få mig att lugna mig och gå tillbaka. det går inte.. Det slutar med att det bara är de två nya människorna. Bara två främmande ansikten. två människor. känslan av att jag gör bort mig tar över. Jag ser hur folk tittar på mig som om dom vet. hör hur dom tänker att det är han som fick panik på torget. Tittar på henne. hennes ansikte förvrids av avsmak över vad hon ser på. Den ynkryggen som inte klarar av att träffa några nya människor. Hela världen stirrar på mig. samma min av avsmak stirrar på mig. Känner mig instängd. Vill bara hem... vara ensam.. ensam framför datorn eller tv:n.. Där jag känner mig säker.

Kanske behöver jag hjälp. Hjälp med att inte känna så. Kunna klara av skolan. Klara att lita på folk. Det behöver jag hjälp med. Men trots att jag vet vilka jag kan få hjälp av känns det fel. Jag är ju "normal", jag behöver ingen hjälp! Och hur ska dom kunna hjälpa mig? Jag har ju inga speciella saker precis..(eller vad fan man ska säga)... Jag vet inte... tror inte det behövs.. jag klarar det nog själv ändå....